Inte helt bra än...

Även om det blivit betydligt bättre så har tyvärr "spökerierna" inte har upphört helt, för det händer fortfarande att jag får rivmärken.

Jag känner inte av några dåliga vibbar i vår nya lägenhet, men det kan fortfarande hända att jag får oförklarliga rivmärken. Inte lika ofta som förr, tack och lov. Och visst händer det att det piper i öronen om jag råkar läsa om något "utomjordiskt". Och jag känner fortfarande irritation över att inte få vara ifred - och att jag inte kan se vilka "de" är. Men vi människor har väl olika förmågor; vissa ser saker, andra känner - och de flesta märker inte av sådana här paranormala fenomen alls. Och kanske är det så att de (fenomenen) liksom dras till känsliga personer?   

Lite "påhälsning" igen...

De senaste två veckorna har både jag och dottern fått lite rivmärken och ömma blåmärken på kroppen. Dottern berättade att hon strax innan hade fått det där pipet i öronen, så det verkar helt klart finnas ett samband där. Men, vi vet ännu inte VAD det är som river oss. 

Vet inte varför det blivit lite "oroligt" igen. Kanske för att vi satt igång att renovera här hemma? Eller för att jag själv varit lite stressad och ur balans en tid. Jag har ju märkt att ens sinnesstämning kan påverka och göra en mer mottaglig.

Men jag är inte orolig längre. Jag vet ju att det brukar lugna ned sig och vi har ju inte märkt av några andra spökfenomen här i nya lägenheten. Det är bara att inse att det finns så mycket mer än vi förstår. Och är man lite medial så märker man helt enkelt av sånt mer än andra.

Men idag är jag inte lika nyfiken av mig. Jag fick helt enkelt nog av allt jag kände av förut. Och det tog över två år innan jag lyckades "stänga ned", så därför försöker jag hålla allt sånt där ifrån mig.

Jag fick lite medial vägledning här om dagen. Fick då åter igen höra att den andliga sidan hos mig kommer att ta mer plats framöver och att mitt "kall" är att hjälpa andra människor. Riktigt hur det ska gå till vet jag inte, men allt händer väl när man är redo antar jag. Hon sa också att hon trodde jag levt som en fattig nunna i ett tidigare liv. Det var lite lustigt att hon sa det, för jag har faktiskt skojat om det själv ibland, just eftersom jag haft en sådan känsla. Men om det är sant eller inte - ja det lär man nog aldrig få veta.

 
 

RSS 2.0